Hembygdsmuseet var min lekstuga
En återblick på barndomen

av
Karin Brorsdotter f Andersson
(publicerat i Året Runt 1991)

 

”Vill nån kuxä på nå´fint,
lär´n tä Ockelbo färä.
Ingen socken, hä tror ja blint,
kann fäll finare värä.
Bysjön ligger där så grann,
minns du Perslundabackan,
som e´bru ho stog ve strann,
gjord sä grön,
för Rönnåsklackan.”

Så börjar Ockelbovisan, och alla som är födda och uppvuxna i det lilla samhället i hjärttrakten av Gästrikland håller med,
”hä tror ja blint”.

Men inte tänkte man på det då, när jag växte upp på 50- och 60-talet. Det var fullkomligt naturligt att bo i ett paradis…

I folkskolans geografibok läste vi: ”Ockelbo är en viktig järnvägsknut”. Och bangården har många spår och järnvägshotellet står där i sin avflagnade vithet och berättar om tider då folk klev av och på tågen, och övernattade. Det var ett äventyr att resa. Och det tog tid.

När jag nu sover över i Ockelbo, när allt är så tyst och stilla som det bara kan bli i ”södra Norrlands kustland, inland och fjälltrakter”, då hör jag nattåget susa igenom på sin färd mot Kiruna. Och inom mig hör jag : ”Tågelivåg, tågelivåg, tågelivåg…” den melodi tåget spelade för mig då det for över skenskarvarna. Kanske var jag på väg till Krylbo eller Ånge. Det var Norra stambanan som gick igenom Ockelbo, lärde jag mig senare.

Fast långt ”intimare” minnen har jag av ”kråktåget”. Varje dag när vi gick till skolan kom det frustande under viadukten och inslöt oss, portföljer, slöjdpåsar och allt, i ett moln av gråvitsvart rök.

Det var trä och timmer på vagnarna, och det lät som åskan gick när stockarna rullade ner i sjön för sin färd mot sulfatfabriken ute vid kusten. ”Usch, det luktar Norrsundet”, sa vi och höll för näsan de dagar vinden blåste åt fel håll.

Riktig vind i seglen fick Ockelbo på 50-talet genom en man som gjorde det känt för snabbare transporter, racerföraren Erik Lundgren. Han drog igång tillverkningen av ”Ockelbo-båten” och snöskotern, som sedan dess rört upp vågor av både hänförelse och ilska i hela landets kustland, inland och fjälltrakter.

Själva samhällstrukturen i Ockelbo skapades av den mäktigaste ”landskapsarktiekten” någonsin, inlandsisen. Ockelbo är byggt på och kring en rullstensås. Inte överraskande heter huvudstråket Åsgatan.

Men det är på senare tiders påfund att vägarna har gatunamn. Det hade det inte när jag var liten. Det fanns andra sätt att tala om var man bodde: Rabo, Wij, Perslunda, Rävbacken, Bruket, Säbyggeby….

Själv bodde jag under mina första två år i Petersburg, ett litet område upp-
kallat efter en byggmästare Pettersson.

Åsgatan vinglar i svängar och backar som en enda lång första parkett mot Bysjön.

Längs gatan finns nästan allt man behövde för andligt och kroppsligt välmående. Och så är det än, fast en del hus rivits och nya byggts upp. Men flera av dem har renoverats med kärlek och omsorg så att snickarglädjen ännu lyser.

Ett hus som jag hade en nära och kär kontakt med är det gamla kommunalhuset snett mitt emot kyrkan. Där höll kommunfullmäktige sina möten, dit gick man för att se konstutställningar, dit gick även vuxna för att rösta.

Men för mig var kommunalrummet föreläsningssal. Nöjena var tunnsådda, och en farbror som varit på Nya Guinea och visade stillbilder i färg på halvnakna negrer var en begivenhet. Inte glömmer jag heller lutsångaren som med stor inlevelse sjöng ”Fridas visor”. Det blev mycket ”vårstädning” framöver för mig och min kompis Kickan efter det.

Ovanpå kommunalrummet låg ”bibblan”, mycket litet och mörkt, men i högsta grad upplysande. Det luktade damm och gammal lärdom, och de tummade böckerna i sina röda biblioteksband förde in otroliga världar av spänning, romantik, äventyr, sorg och glädje i vår TV-lösa tillvaro. Bibliotekarie Westin var snäll, rättvis, tålmodig – och mycket diskret när vi köade för ”Sommaren med Monica” och ”Sången om den röda rubinen”.

Bredvid kommunalhuset gapar nu en glugg, som efter en utdragen tand. Bara märkena av trappstenarna efter Hansons möbler och Nykvists manufaktur skvallrar om var jag gick in till tant Magda för att köpa ”en vit trådrulle nummer 40” åt mamma.

Wallins leksaksaffär, där jag tryckte näsan platt mot skyltfönstret för att kunna se drömdockan, Lindströms konditori, där de hade juke-box, Axel Edins herr frisering, mjölkaffären i källaren, där det luktade unket och kallt, finns inte heller längre. Och Strimbolds Ur & Guld, där klockorna på väggarna tickade och rasslade, där pendylernas förnäma klang blandades med gökurens kuckande och köksklockornas uppfordrande slag, har också gått ur tiden, så att säga.

För alla dessa affärer har fått lämna plats för servicehuset ”Uret”, som likt en fyrkantig tårta i milda pastellfärger klänger sig uppför sluttningen. Där bor min mamma förnämligt och har nära till allt.

Men Ugglebo finns kvar, ortens älsta affär. Idag är det en snabbköpshall som säljer allt från spik till oxfilé. Min barndomsaffär var tre affärer: en livsmedelsaffär där den elektriska kaffekvarnen snurrade och doftade Gevalia; en manufakturaffär där prydliga damer stod bakom mörka, blänkande diskar och mätte upp bäckebölja och crèpe de chine; och en järnhandel där en stor glasburk med färggranna stenkulor stod på plåtdisken.

Snett mitt emot ligger torget. Bakom parkeringen reser sig Centrumhuset med banker, affärer, stort och ljust bibliotek, och högst upp Ockelbo kommunalkontor.

Förr var torget ödsligt. Det enda jag kan minnas därifrån är droskstationens runda hus, som låg inklämt i ena kanten, och en korvkiosk. Och så Glass-Fia på somrarna. Glass-Fia var en liten glad, rynkig och solbränd tant som själv tillverkade och sålde den godaste glassen jag ätit. Hon stod alltid, med sin solgula vagn, framför affischplanket där veckan bio annonserades ut.

Och på bio gick vi på söndagseftermiddagarna, till Röda Kvarn i andra ändan av samhället. Vi traskade iväg i våra flauschkappor och rågummiskor, med en basker eller hatt på huvudet. Och på rasterna i skolan bytte vi filmstjärnor: två Ester Williams mot en Doris Day.

Ibland på söndagarna sjöng vi i barnkören i kyrkan under ledning av organist Embreus, en konstnärlig man med en väldig kalufs som han med energiska ryck slängde bort ur pannan. Han hade en irländsk setter som sprang fortare än blixten och hette Petrusjka, efter Stravinskijs balett.


Det fanns, då som nu, faktiskt två biografer. Den andra heter Rio och ligger i Godtemplarhuset. Den används också som teater, både för ortens amatörer och för Riksteatern som gästade någon gång i månaden. Mest var det brokiga operetter där de pratade och sjöng högtravande och alla fick varandra på slutet. Ibland röjdes bänkraderna ut och teatern/bion blev dansgolv. Många har på ”Gotan” i Ockelbo tagit sina första stapplande steg till ”In the Mood” som aldrig tod slut.

Riktig fest var det på Hembygdsdagen med sockerdricka och fiskdamm, och Barnens dag, då hornmusikkåren tågade genom hela samhället, följd av gymnastiktrupper och ett stort karnevalståg. Till ”Plan”, idrottsplatsen i utkanten gick hela bygdens ungar efter till väntande karuseller, tombolor och sockervadd. På kvällen var det dans för mammor och pappor
.
Men annars var våra nöjen av enklare slag, och billigare. Man kunde ju hartza, till exempel. Det enda som behövdes var en hartzklump och en rulle björntråd. Skor som satt bra på fötterna var en fördel. Tråden fäste vi vid fönsterhaken och sedan var det bara att gnida på och vänta på resultatet – som sällan lät vänta på sig. Hartzade gjorde vi bara under mörka höstkvällar hos särskilt hetlevrade personer. Ett stort plus var förstårs om de hade goda äpplen i trädgården.

Älgslakten missade vi aldrig heller. Stora flakvagnar kom farandes från skogarna och sorgsna älghuvuden stack upp över kanten. Det var hemskt, äckligt, spännande och bloddrypande hos Hedmans slakteri, där de i dessa dagar slaktade för öppen dörr. Sedan kunde man köpa skogens konung som färs eller stek i charkuteriaffären.

Annars var höstarna mest en enda lång väntan på snön och julen. Firandet började inte i oktober, som nu, utan först på skyltsöndagen började tomtarna nicka i skyltfönstren, ljusgirlangerna tändes och hela byn blev som en timrande sagovärld. Alla gick man ur huse, åt kålsoppa på torget bredvid granen, gjorde åkarbrasor och la en 25-öring i Frälsningsarméns kokande gryta. Och det var alltid svinkallt och snön låg i meterhöga drivor.

Och på somrarna var det alltid varmt och soligt. Då badade vi i Wij-dammen, eller ”Dammen”, som vi sa. Där fanns ett skrangligt sex meter högt hopptorn som måste stöttas av två stadiga vajrar, en trampolin (några meter från dammluckorna – jag glömmer aldrig när Siri följde med ner!) och flera bryggor.

Vi tog det där med att simma på allvar, så vi hade alltid gåshud och läppar lika blå som Mors lilla Olles, och vatten i öronen och näsa. Mellan lekarna avverkade vi märken på löpande band: järnmärket, brons, silver, kandidaten, magistern. Simsäsongen avslutades i augustimörkret med eldfest då alla kandidater och magistrar fick sina kransar och simmade med facklor i händerna. Och ”Fläsk-Ersson” dök från tornet med ett stort plask rakt ner i en brinnande ring.

Men här vid Dammen hade för inte så länge sedan rått en verksamhet av ett helt annat slag än vårt bekymmerslösa plaskande. För där låg ett valsverk, och så sent som på 30-talet rök den höga skorstenen och det dånade och slamrade från valsarna. Med depressionen kom – och ”järnbruksdöden”. Kopparfors AB övergick till enbart skogsbruk. Valsverket är nu museum över en svunnen bruksepok, för nu simmar man helst vid Perslundastranden, och Dammen har åter blivit en lugn och stilla damm.

Men jag tycker att det låter som om den ligger där och gråter så övergivet, är det inte tårar som forsar ner i dammluckorna – den saknar nog stojet och de huttrande barnen från 50-talet.

Jag hade mitt eget museum som barn, Pålsgården, hembygdsmuseet. Det är en parstuga från 1700-talet som från början stod ute i en av byarna, men på 40-talet flyttades till Ockelbo.

Och efter hand kom fler byggnader på plats: en ”nastubyggning”, ladugård, portlider, härbre, soldattorp, skaltkvarn, smedja, bastu, sockenmagasin. En söt liten ängslada slumrade sedan länge på sluttningen. De gamla gårdarna vilar rofyllt , utspridda på den grönskande och vackra Lustigbacken.

Här plockade jag vårens första vitsippor som jag hårt kramade i min lilla näve och sprang över vägen med, in till mamma: här plockade jag liljekonvaljerna till skolavslutningen, här plockade jag midsommarbuketten. För jag bodde granne med Pålsgården.

Pappa, som höll bygden mycket kär, var med i styrelsen för hembygdsföreningen och eftersom vi bodde närmast Pålsgården åtog han sig också att vara vaktmästare på fritiden.

Och det var med stolthet, men också med en viss överlägsenhet, jag lämnade ut den nästan två decimeter långa nyckeln till dem som ville titta på hembygdsmuseet.

För det var ju vardagsmat för mig. När som helst kunde jag och mina kompisar gå in där, olovandes förstårs. ”Föremålen få ej vidröras” stod det,
men just därför petade vi på allting. Sängarna var hårda och stickiga konstaterade vi, och alldeles för korta. Och orgeln tjöt i protest när vi trampade den full med luft och skrålade schlagers och psalmer. Det var ingen lämplig lekstuga, men roligt var det. Museet fick under den här tiden besök av flera prominenta personer: både Kronblom och Enid Blyton har skrivit sina namn i Ockelbo hembygdsförenings gästbok. Under Kickan och Karin…

Där försökte vi oss också på detektivbranschen. Vi hade upptäckt att glaset till en monter med mynt var sönderslaget och några mynt var borta. Men vi sa ingenting utan började under stort allvar leta fotspår och andra ledtrådar, för vi hade förläst oss på ovan nämnda författarinna. Vi kom inte särskilt långt i våra spaningar, men det gjorde ingen annan heller .

Lustigbacken står med tårna doppade i Bysjön, och bakom höjer sig bergen, blåskimrande. Jag har sedan dess tyckt att en sjö utan berg bakom, det är bara platt och trist. Tittar man riktigt noga efter så kan man se en liten stuga högst uppe på en av bergstopparna. Det är Rönnåsstugan, dit vi åkte skidor på vintrarna i våra pösiga byxor, hemstickade vantar och bruna, rejäla pjäxor.

Närmare var det förstås till Fornwij, där det också fanns ett hopptorn och där vi faktiskt skidade över en ”kyrkogård” – ett gravfält från vikingatiden. Vikingarna lämnade ett annat visitkort också, en runsten, men den förstördes i en kyrkbrand efter att i århundranden ha tjänstgjort både som trappsten och
byggnadsmaterial.

”Byar ligga runt därom
som ett pärlstickat bälte.
Berge´ höjer sä stolt bakom
som e´ segrande hjälte.
Uti skogens ôrgelbrus hör man
rastarne sjunga,
och om sönda´n täll Gudshus
gå båd gamla och unga”.

Så fortsätter Ockelbo-visan, skriven av O D Lindvall, mer känd för ”Konvaljens avsked”.

När pappa köpte bil, en grön Ford Prefect, åkte vi ut i byarna på söndagsutflykt, till Gammelboning, Tomtnäs, Mo eller Nordanåsbo, som några av byarna heter. Och sedan, när vi började att smygröka, fick jag också se mycket av Ockelbos vackra omgivningar och höra ” skogens ôrgelbrus”.

Bredvid vårt hus gick Sjödins kor och råmade på andra sidan staketet, bland blåklint och prästkragar. Och ibland böljade havren gul. Efter skörden kröp vi förstås omkring inne i långa hässjorna. I kvällningen kom bonden cyklande, anande onåd. Men han var inte långsint; när det var dags att bärga skörden fick vi alltid åka hölass hem till bondgården. Som låg mitt i byn, längs Åsgatan…

Nu har de byggt hyreshus på Sjödins åker; och den vildvuxna prästgårdsträdgården en bit därifrån, där vi lekte kurragömma, har för länge sedan skövlats. Där finns ett ålderdomshem.

Visst har Ockelbo förändrats, men det är ännu en levande bygd.


Och när klockorna i Ockelbo kyrka ringer till helgmålsbön på lördagarna klockan sex och solen kastar sina sneda strålar över Bysjöns glittrande vatten – då är det som förr.
En större frid och skönhet finns inte.
 

  Skriv ut denna sida