Min första cykel

av
Ruth Stålberg

 

Efter avslutad skolgång var det vanligt, att den som var
äldst i syskonskaran skulle först ut och tjäna. Jag var bara
15 år när jag kom till Storvik, med förmaningar hemifrån,
att inte köpa något på avbetalning, spara först – köp sedan.
Men längtan efter en cykel blev för stor.
Lönen var 25 kronor i månaden. Cykeln kostade 110 kronor
avbetalade 10 kronor/månaden, vilket betydde att jag
måste stanna kvar minst ett år, tills cykeln var betald.
Men det bästa var att jag kunde cykla hem till Västerbo alla
helger jag var ledig.

Efter ett tag hemma svarade jag på en annons i Norrlands-
posten där en familj ville ha en Norrländsk barnflicka.
Tog min kära cykel med på tåget och reste till Stockholm.
Cyklade i omgivningarna all ledig tid.

Så blev det dags för semester. Eftersom kassan var skral,
bestämde jag mig för att cykla hem. Med lätt packning och den
lilla reskassan gömd i cykellyktan startade jag klockan 4 en
morgon. När jag berättat det för ett barnbarn sa han "det ryms
väl inte mycket i en cykellykta" men den tidens cykellykta var
stor och rund och satt framför styrstången.
Det var ingen trafik, första bilen kom när jag närmade mig
Uppsala. Solen sken, det blev varmare och svettigt och kläderna
åkte av, så till slut cyklade jag i solsnibb och tänkte inte på
solsveda. Stannade och åt och drack ibland, men fortsatte
envist.
När klockan var 22.00 på kvällen var jag hemma i Gammelåsen.
Dörren var låst, efter dunkningar kom pappa och frågade vem
det var.
Det är jag, svarade jag och ramlade in. Kunde knappt ta mig
över golvet, var alldeles slut, skakade av solfrossa, sönderbränd,
ledbruten, låg till sängs i 4 dygn. Men jag repade mig, så efter
10 dagar kunde jag cykla tillbaka utan besvär.

Men av skadan blir man vis. Året efter var jag mera beredd när
jag skulle cykla samma väg. Men istället för solsken blev det regn.
När jag kom till Gävle stod regnet som spön i backen. Tog mig
till tågstationen, för att ta tåget till Ockelbo men det skulle ej gå
förrän klockan 20.00, då hinner jag före tänkte jag och cyklade
vidare. Jag missade avtagsvägen i Valbo över Högbo, så jag kom
till Sandviken när skiftet i verket var slut.
Fick sällskap med en skiftarbetare på cykel över skogen, ända till
Åbron. Tyckte det var trevligt och tryggt,
idag har jag nog känt annorlunda.

Hem kom jag genomsur men utan solfrossa.

OBS, det var grusvägar på den tiden och inga växlar på cyklarna.

Denna artikels innehåll har hämtats från
Ockelbo Hembygdsförenings årsskrift Pålsgården 2003

  Skriv ut denna sida