Barndomsminnen

från åren 1952 - 1953

av
Gerd Sjöberg f Eriksson

 

År 1952 valde min mor, av olika anledningar, att bli ensamstående med två
barn, jag och min bror Kjell-Åke. Jag är född 1945 och Kjell-Åke 1944.
Eftersom han var döv, vistades han på Härnösands dövskola och var bara
hemma på skolloven. Vi bodde då i Söderhamn. 

På den tiden var det inte lätt ekonomiskt för en ensamstående med barn,
så genom bekantas bekanta blev mamma anställd som hushållerska i
Stenbäcken hos en man som hette Gustav Nilsson. Vi fick bo på övervåningen
i ett litet kök, men tillräckligt för oss två. Jag tror att han arbetade på någon
brädgård och var en mycket pigg och alert man. Aldrig ska jag glömma när
han lekte knutgubbe med oss barn. Det gällde att han skulle hinna gömma sig
bakom någon av husknutarna annars blev han "tagen". Snart var han helt
borta och vi sprang runt och letade tills vi trodde att han tröttnat och gått in.
Då fick vi höra en vissling från hustaket och där uppe satt han och småmyste.
Än idag är det en gåta hur han hann springa upp för stegen.

Varje eller varannan kväll hämtades mjölk hos vår granne Alfred Helin,
vars fru hette Ally. Barnens namn var Östen, Karl-Erik, Stig, Solbritt, Lisbet
och Rune. Lisbet blev en av mina kompisar och även Solbritt var med ibland.
Jag minns att jag var lite avundsjuk på denna stora och framför allt
gästvänliga familj. Då vi senare flyttade började Lisbet och jag att brevväxla,
vilket pågick i något år. Sedan rann det ut i sanden, men jag träffade henne
vid ett par tillfällen, även som vuxen. 

Andra grannar som jag kommer ihåg är Gösta Lundkvist för han hade en
grammofon med stenkakor, som ibland hördes ut till vägen. Undrar om inte det
var "Vad tar ni för valpen där i fönstret" och "Käre John" som var populära då.

Mitt emot oss bodde Sjöbergs. Jag har något minne av att deras son bar en
uniform, så förmodligen gjorde han lumpen. 

Bortom Helin bodde Forslings familj med bl.a. deras yngsta flickor Margareta
och Ingegerd. Ingegerd var i samma ålder som Lisbet och mig, så ibland lekte
vi alla tre tillsammans.

Det blev höst och mitt första skolår skulle börja i Östby skola. Fröken hette
Siri Östlund och vid uppropet var jag väldigt blyg, så när jag skulle uppge mitt
namn, överläts det åt mamma. Första och andra klassen gick i samma sal och
många gånger var det nyttigt för man tjuvlyssnade ofta på den andra klassen
och lärde sig en hel del på det viset. 

En episod som jag aldrig har glömt är när jag somnade i skolbänken, med
huvudet i handen. Jag satt närmast vedkaminen och det blev ju naturligtvis
för varmt och sövande. Plötsligt blev jag väckt av att ett vedträ placerades
mellan bänken och hakan, till allas förtjusning. Gissa om jag skämdes. Straffet
varade resten av den lektionen.

Utedassen kommer jag ihåg. Det var en länga med flera dörrar och den var
placerad till vänster om vår skola, sett från Stenbäcken.

Efter stora vägen mot Hamrånge låg badhuset och dit fick vi gå varje lördag
och bada. Det var jätteskönt eftersom jag inte hade något bad hemma.

Bortom Forslings hus har jag för mig att det fanns några kalkoner som gick
lösa och jag var livrädd för dom. Inte om vi gick några kamrater tillsammans
till skolan, men om jag gick ensam. Någon hade sagt till mig att de var
folkilskna om man bar röda kläder och kunde då anfalla. Detta gjorde att jag
förbjöd min mamma att köpa något som var rött, inte ens vantar.

Den vintern fick jag mina första begagnade skidor. Bara att stå på dem var
en konst i sig. Vi skulle ha någon form av skidtävling på skolgården och jag
måste erkänna att det var inte min starka sida. Jag snarare sprang, än åkte.
Efteråt blev vi bjudna på varm choklad och en sockerbulle. Underbart!

Snart hade höstterminen passerat och det var dags för jullov. Vi var några
som hade bestämt att hälsa på fröken och överraska henne. Hon bodde på
andra våningen i en annan byggnad på skolgården. Hon blev verkligen
förvånad och vi sjöng någon julsång för henne. Därefter blev vi bjudna på
kakor och för första gången i mitt liv fick jag smaka en mandarin. Många
kärnor var det, men en smaksensation som hette duga.

Vårterminen rann iväg och examen närmade sig. Då väntade förhör i
klassrummet med mammorna som åhörare, medan papporna arbetade.
Underhållning var också ett inslag, med både sång och sketcher. Det var
enormt spännande att få uppträda inför publik och lyckan var stor. Särskilt kommer jag ihåg när det var dags för matematikförhöret och jag tyckte att
det blev lite tjatigt med de små talen som vi använde, så jag räckte upp
handen och beordrade, "nu tar vi 50 plus 50 för det kan jag", varpå alla
skrattade och själv blev jag röd som en pion i ansiktet. Bland sångerna minns
jag en som handlade om olika blommor och då var vi klädda i klänningar och
hattar, som vi fick vara med och tillverka, av crepe-papper. Alla blev så
vackra i denna utstyrsel. Själv fick jag sjunga en barnvisa som heter "Goddag
min fru" och som rekvisita hade jag min älsklingsdocka i famnen. Mamma hade
gjort nya kläder till henne och köpt ett nytt celluloidhuvud som syddes fast. Det hela avlutades med "Den blomstertid....." och betygsutdelning.

Den sommaren fick jag min första cykel, begagnad förstås och för stor, men
något att växa i. Efter en hel del dikeskörningar och skrubbsår här och där
lyckades jag bemästra den bångstyriga cykeln och den blev till ett mycket
rationellt transportmedel. Nu kunde man åka in till Ockelbo själv istället för
att åka på pakethållaren med mamma. 

På sommarlovet blev det bestämt att vi skulle flytta till Kolforsen. Mamma fick
en ny anställning där hos en äldre man och hans son, som hette Gerdin.
Förmodligen var det lönen som avgjorde denna flytt. För mig innebar det byte
av skola och tågresor varje dag, men det skulle jag vilja återkomma till vid
senare tillfälle.

Kanske finns det några som känner igen sig och kommer ihåg dom här
upplevelserna från första klass. 

Söderhamn 04-01-27

Skriv ut denna sida