På perrongen

av

Albert Berglund




Vi irra och fara
och vet bara bara
att nånstans det bär,
men ej vart och när.

Vi stå på perrongen,
för hur mångte gången,
och väntar på tåg,
med förväntan i håg.

Vi styra mot fjärran,
varthän vete herran
och allra minst jag.
Så är livet lag.

Då höstlöven gulna
och människorna fulna
blir gamla och grå,
man reser ändå.

Skriv ut denna sida